Ett av de stora problemen “seriösa tänkare” brukar ha med en postmodern/relativistisk världssyn är hur vi gör med moralen och etiken. Om nu värdet hos någonting beror på vår position (och rörelse, affekter etcetera) i förhållande till det, hur kan vi då säga att det är fel att döda människor eller rätt att försvara de svaga?
Ofta är det här bara ett fånigt slag i luften eftersom de flesta “relativister” är noggranna med att dra upp gränser inom vilka vi måste försvara och fördöma vissa handlingar och företeelser. På det sättet har jag alltid funnit det “postmoderna flummet” som en mer etisk position än de flesta andra (“seriösa”) synsätt, eftersom vi då faktiskt nödgas tänka igenom våra val snarare än härleda dem från principer. När allt kopplas loss måste vi göra val — vi tvingas till att ta ställning och kan inte gömma oss.
Utifrån det här blir retorikens etiska dimensioner intressanta. I grunden bär retoriken en idé om nyttomaximering, om att finna det bästa sättet att övertyga publiken om en handling eller ett saktillstånd. Det här öppnar ju ett helt moras av möjliga vidrigheter — vilka, som vi alla vid det här laget vet, har kladdat av sig på ordet “retorik”. Men det öppnar också behovet av en etik, som faktiskt går att ana i de antika texter jag stött på. Men som losskopplad från historisk kontext och eventuella statsmannaideal kan den behöva en upputsning och en tur genom den postmoderna flumkvarnen.
Vad är en retorisk etik? Jag skulle säga att den baserar sig på argumentation. Ibland ser jag retoriken som en argumentationsfilosofi och en kunskaps- och samhällsfilosofi, cirkulärt knutna till varandra. I fallet med etiken kommer de samman helt: vi argumenterar, förhandlar, om vad våra handlingar med och mot varandra betyder och hur de ska värderas. Vi förhandlar vår etik. Det är här den postmoderna flumrelativismen kommer in — ett argument kan ju inte vara bättre än ett annat? Om vår etik bara grundar sig på hur väl vi argumenterar finns ju inga sanningar? Jo det gör det, säger jag då, och demonstrerar på så vis direkt vad jag menar. Sanningen är en sannolikhet: någonting som vi kan tro på och som manar oss till — eller håller oss ifrån — handling.
Det finns inget löst relativistiskt rum där allt flyter fritt, annat än i tankeexperimenten. I den riktiga världen, på gatan och i parlamenten, finns alltid friktion och turbulens; trögheter och hastigheter och förändringar. Att vår etik är en förhandling innebär inte att vi plötsligt saknar traditioner, idéer och drömmar. Så naturligtvis existerar saker som “västerländsk humanism” och “vetenskaplig objektivitet”, men bara i den mån vi faktiskt praktiserar det.
Att tänka etiken som en förhandling om hur vi ska värdera varandras handlingar och ståndpunkter innebär att vi måste göra två viktiga ställningstaganden:
1) Se samhället som ett system som alltid förändras. Det enda permanenta är det som alltid förändras mot att ha samma form, för det flyter alltid nytt vatten i floden. Förändring är inte bara önskvärt, det är oundvikligt.
2) Stå upp för det vi tror på. Om du gillar demokrati, om du ser etnisk homogenitet som ett problem, om du tycker att vi kommit någonstans alls i kampen för kvinnors frihet… stå upp för det. Demokrati är ingenting självklart. Se punkt 1 ovan: varje idé, varje samhällelig strömning måste föra en konstant kamp för att överleva. Vi kan skapa institutioner som gör vissa idéer, som demokrati, mer permanenta — men de behöver fortfarande förkämpar.
Och du: argumentation mäts inte efter en objektiv måttstock. Hur du än skruvar på det kan du inte få det till att det finns en objektiv grund för den här etiksynen. Så jag måste också argumentera för den.
Okej, “snart” är ett väldigt relativt begrepp ibland.
I alla fall. Det här med att göra samhälle. Det är ett ganska centralt begrepp för mig och jag använder det hela tiden. Faktum är att jag rätt ofta tänker på allt från kassaköer till hela kultursfärer (som den västerländska) som någonting som görs.
Att jag hellre talar om varande än görande beror på att jag har ett pespektiv på allt som handlar om människors samvaro som poängterar föränderlighet och performativitet. Det vill säga, att saker som är mellanmänskliga — som ett samhälle eller en kassakö — bäst beskrivs som saker vi gör.
Det här knyter samman med retoriken på ett mycket fundamentalt plan. Inte bara genom teorier som J.L. Austins talaktsteori, att våra ord faktiskt skapar saker i världen (t.ex. löften, namngivningar), eller de än mer moderna idéerna om performativitet, utan framför allt genom den klassiska retoriken. I Aten och Rom var retoriken inte enbart en fråga om debatter och tal — den var också en statsmannakonst, ett sätt att praktisera handlingsklokhet (det Aristoteles kallade fronesis) och att balansera etik mot behov.
Retoriken är alltså ett sätt att betrakta hur vi gör samhälle och en uppsättning tekniker för att finna bra sätt att göra det på. Trots sina rötter i vad som ärligt talat var rätt odemokratiska samhällen utgör retorik en användbar verktygslåda för att göra en bra demokrati — och för att förvalta den demokrati vi har. Framöver tänker jag kretsa kring det här och bygga ut mina tankar bit för bit. Nästa inlägg kommer fördjupa tanken på att vi gör vårt samhälle och vad det innebär för hur vi kan förändra det…
Nu startar jag om den här bloggen. Ny design, nytt innehåll, Flattr-knapp. Jag bevarar lite gamla grejer för rolig kontext om vem jag är, men från den här punkten och framåt blir det mer fokus och mindre RNDM.
Titeln, Det är inte så enkelt, är tagen från min magisteruppsats och är lika mycket ett generellt konstaterande om världen som en agenda för mitt spekulerande och mina reflektioner.
Det kommer handla om retorik, samhälle och medier, med en viss lutning mot att hitta sätt att göra samhälle på nya och bättre sätt.
Just att “göra samhälle” ska jag snart återkomma till…
S23K
Telecomix AFK
Virusskydd på IIS #dnssem
“If you ever took the time to notice, the male penis is shaped like an antenna. This is obviously done a for reason, and the reason is that the spirit is also sent out through the penis during the ejaculation.” — Project Superman, Part 7 By Michael Andrew Pero (Oct. 27, 1999)
“Why didn’t you expect /b/ to be full of broke college kids? Hit up some other boards and sites. All we can do is vainly DDoS sites or alter poll results. We could order you a shitload of boxes if you want?” — Anonym på /b/ svarar en annan anonym som ber om pengar för en veterinärräkning för en söt kattunge.
(Source: boards.4chan.org)
In cipherspace, the notion of trust must be reevaluated. Merriam-Webster defines the noun trust as “assured reliance on the character, ability, strength, or truth of someone or something” and “a charge or duty imposed in faith or confidence or as a condition of some relationship”. This reliance, this faith, is naturally based on the truster’s ability to ascertain the identity of that which is charged with the trust. When, as in cipherspace, we are forced to acknowledge that identities are transitory and, above all, performed, this notion of trust cannot hold. Since one of the basic tenets of the computer (and indeed of the abstract Turing machine) is the ability of all machines to perform the same operations in an identical manner — an ability fundamental to the very idea of packet-switched networks — we must always assume that the performance of a certain cipher key only indicates the possession of that key. It does not, in fact, indicate that we are communicating with a known party. In no way it implies that we can have this “assured reliance” on their character or truth.
The meatspace notion of trust is thus no longer valid in cipherspace. But how, then, do ciphernauts trust each other? This becomes important when we need to evaluate risks, and when we play sociocyphernetic games. As of now, this is an open question without real answers. And perhaps it is best to let it remain as such. One thing, however, has become very clear: if we are to build a strong, reliable cipherspace we must pick our battles. Any situation in cipherspace that can be recast as a game theory scenario in which the identity and trust of the participants is necessary (e.g. the prisoner’s dilemma) should be seen as an error in the network, a mode of communication that should not appear. To be sure, this is a bleak picture we’re painting, but perhaps we need to abandon all ordinary social notions of trust in order to discover what it means to trust someone in cipherspace.
Perhaps we need to re-imagine cipherspace as the post-social.
A cryptographic identity — the only identity we have in cipherspace — is not an identity that is held or can be seen as immanent in who you are. Rather, all identities in cipherspace are performed. What sets one node apart from another is each node’s ability to perform a certain mathematical operation on data, turing it from plaintext to ciphertext. The identity lies in this, as each ciphertext is unique to the key that was used to create the cipher. Hence no identities can be said to be held, since they are only expressed in the performance of encryption. Similarily, the expressed identity cannot be seen as immanent in the node, since the expression of the node’s identity only comes about when plaintext is encrypted — and as such cannot be expressed by the node (or the key) alone.
Therefore, to be in cipherspace is an act in itself.