Ett av de stora problemen “seriösa tänkare” brukar ha med en postmodern/relativistisk världssyn är hur vi gör med moralen och etiken. Om nu värdet hos någonting beror på vår position (och rörelse, affekter etcetera) i förhållande till det, hur kan vi då säga att det är fel att döda människor eller rätt att försvara de svaga?

Ofta är det här bara ett fånigt slag i luften eftersom de flesta “relativister” är noggranna med att dra upp gränser inom vilka vi måste försvara och fördöma vissa handlingar och företeelser. På det sättet har jag alltid funnit det “postmoderna flummet” som en mer etisk position än de flesta andra (“seriösa”) synsätt, eftersom vi då faktiskt nödgas tänka igenom våra val snarare än härleda dem från principer. När allt kopplas loss måste vi göra val — vi tvingas till att ta ställning och kan inte gömma oss.

Utifrån det här blir retorikens etiska dimensioner intressanta. I grunden bär retoriken en idé om nyttomaximering, om att finna det bästa sättet att övertyga publiken om en handling eller ett saktillstånd. Det här öppnar ju ett helt moras av möjliga vidrigheter — vilka, som vi alla vid det här laget vet, har kladdat av sig på ordet “retorik”. Men det öppnar också behovet av en etik, som faktiskt går att ana i de antika texter jag stött på. Men som losskopplad från historisk kontext och eventuella statsmannaideal kan den behöva en upputsning och en tur genom den postmoderna flumkvarnen.

Vad är en retorisk etik? Jag skulle säga att den baserar sig på argumentation. Ibland ser jag retoriken som en argumentationsfilosofi och en kunskaps- och samhällsfilosofi, cirkulärt knutna till varandra. I fallet med etiken kommer de samman helt: vi argumenterar, förhandlar, om vad våra handlingar med och mot varandra betyder och hur de ska värderas. Vi förhandlar vår etik. Det är här den postmoderna flumrelativismen kommer in — ett argument kan ju inte vara bättre än ett annat? Om vår etik bara grundar sig på hur väl vi argumenterar finns ju inga sanningar? Jo det gör det, säger jag då, och demonstrerar på så vis direkt vad jag menar. Sanningen är en sannolikhet: någonting som vi kan tro på och som manar oss till — eller håller oss ifrån — handling.

Det finns inget löst relativistiskt rum där allt flyter fritt, annat än i tankeexperimenten. I den riktiga världen, på gatan och i parlamenten, finns alltid friktion och turbulens; trögheter och hastigheter och förändringar. Att vår etik är en förhandling innebär inte att vi plötsligt saknar traditioner, idéer och drömmar. Så naturligtvis existerar saker som “västerländsk humanism” och “vetenskaplig objektivitet”, men bara i den mån vi faktiskt praktiserar det.

Att tänka etiken som en förhandling om hur vi ska värdera varandras handlingar och ståndpunkter innebär att vi måste göra två viktiga ställningstaganden:

1) Se samhället som ett system som alltid förändras. Det enda permanenta är det som alltid förändras mot att ha samma form, för det flyter alltid nytt vatten i floden. Förändring är inte bara önskvärt, det är oundvikligt.

2) Stå upp för det vi tror på. Om du gillar demokrati, om du ser etnisk homogenitet som ett problem, om du tycker att vi kommit någonstans alls i kampen för kvinnors frihet… stå upp för det. Demokrati är ingenting självklart. Se punkt 1 ovan: varje idé, varje samhällelig strömning måste föra en konstant kamp för att överleva. Vi kan skapa institutioner som gör vissa idéer, som demokrati, mer permanenta — men de behöver fortfarande förkämpar.

Och du: argumentation mäts inte efter en objektiv måttstock. Hur du än skruvar på det kan du inte få det till att det finns en objektiv grund för den här etiksynen. Så jag måste också argumentera för den.