Två poster på blay.se [1, 2] har fått mig att tänka en del. De handlar om ett seminarium om accelerationism, men också om Nick Land som filosof och som person, framför allt i den första posten.

Mer hastighet leder till mer tanke hos Land. Tänkandet är inte en representation av en yttre verklighet utan produktion och intensifiering. Ren accelerering som inte slutar i rationella argument och logiska slutsatser utan bara upphör när dess materiella substrat tar slut. I Nick Lands fall troligen när han kollapsade av brist på sömn […]

För de som läser det här och känner mig borde det vara ganska uppenbart varför det här intresserar mig. Jag har också, periodvis, drivits av en form av kroppsförnekande intensifiering, en funktionalisering av kroppen som just ett materiellt substrat för tänkandet. För mig har de perioderna alltid karakteriserats av minskat sömnbehov, obefintlig aptit, spända käkar och känslan av ett vinande ljud i huvudet — men också av en väldig intellektuell rörlighet, en acceleration av tänkandet, av förmågan att både begripa och producera.

Jag har alltid sett detta som ett utslag av en sjukdom, av den ospecificerade undflyende felkoppling som jag vet att jag då och då gör. (Mer om den vid annat tillfälle, projekt “Senkapitalism och borderline”.) Men satt i perspektiv av det jag nu läst om Land får det mig att undra över var gränsen mellan experiment, excentriskhet och sjukdom faktiskt går. Var går filosofiskt betingad accelerering av den egna ämnesomsättningen (en form av praktisk transhumanism) över i narkomani, schizofreni? När jag inte längre aktivt väljer att accelerera utan gör det för att jag känner att jag måste? Texten verkar ha försvunnit från nätet, men jag drar mig till minnes att William Gibson i någon intervju talade om hur den potentiella framtidens kognitionsmodifierande ämnen — “smart drugs” i en bokstavlig betydelse — kan bli det mest beroendeframkallande vi någonsin sett. Föreställ dig att du tänder av och känner hur du blir dummare och dummare…

Tyvärr har jag ännu inte läst Jakob Stabergs Sjukdomens estetik, men jag misstänker att det finns kopplingar där med. Men framför allt tror jag att det finns stora anledningar att inte låta konsten helt lägga beslag på sjukdomens praktik. Detta ska absolut inte tas som en romantisering av sjukdomen. Jag vet att det är ett “många av mina vänner är invandrare”-doftande påstående, men jag har upplevt sinnestillstånd och känslor som jag inte skulle önska någon. Med andra ord, det är inte så att jag menar att gemene tänkare genast borde gå och bli paranoid, deprimerad eller förkyld. Inte heller handlar det om den pop-kitschiga tanken att proppa i sig meskalin eller LSD (eller tjack) för att bryta sig ur normala tankemönster.

Det finns ingenting romantiskt med feberhallucinationer och paranoida fantasier. Däremot är sjukdomen av nödvändighet förkroppsligande, av nödvändighet situerande. Sjukdom, precis som hat, hopplöshet och svartsyn, är lokaliserat till den tänkande kroppen i både tid, rum, relationer och historia. En sjukdomsfilosofi — illosophy — är oifrånkomligt bunden till den som praktiserar den; den kan aldrig göra anspråk på generalitet utan endast översättbarhet. (“Översättbarheten” är en punkt som behöver diskuteras och utvecklas.) Min sjukdom kan aldrig vara din. Det är därför jag nu, efter att i flera år ha ingått i den sortens gemenskaper, tar avstånd från de kretsar som människor med min typ av problem tenderar att sluta sig i, baserade kring en romantisk tanke om att vi delar någonting men samtidigt genomkorsade av det faktum att vi aldrig kan dela sjukdomen, endast identiteten som sjuk. Det vi påstår att vi har kan vi aldrig ha, per definition.

Jag vet inte om en illosophy är berättigad eller behövd, men jag vet att den finns och kan finnas än mer. En filosofi som berövar sig själv all generalitet, inte genom medvetna beslut och program utan genom sin egen funktion. En filosofi som endast kan översättas och därmed aldrig kan göra anspråk på att förstås annat än som intresserad kunskap. Ett sätt att accelerera den klassiska feministiska vetenskapen?

(PS. Jag borde kanske åter skaffa någon slags Wordpress-baserad blogg…)