Jag skulle ljuga om jag sa att jag var chockad. Likaså skulle jag ljuga om jag sa att jag inte är arg. Valresultatet var väntat, och min ilska också.

Det som känns bra nu är att det verkar börja gå upp för folk i allmänhet att vi kanske inte kan vänta oss bra lösningar av den parlamentariska vänstern. Att det icke-liberalkonservativa alternativet i valet (vilket jävla skämt det är) inte verkar kunna ge vad människor hoppas på. För mig som aldrig varit speciellt rödgrön är det ingen överraskning… men jag hoppas att överraskade människor kan fylla gator & kvarter med frågor och försök till lösningar.

Min identitet som vänster försvann i sextonårsåldern men jag börjar så sakta hitta den igen, framför allt som det för mig är att identifiera sig med de som i alla fall vill testa något annat. De som känner att-mer-av-samma inte är vad som behövs nu. Kalla mig gärna cyniker — vänstercyniker är ett epitet jag kan bära med stolthet — för det handlar inte om en dröm om en rättvis värld, om en bättre plats, om ett sannare vara. Min enda sanning är att vad vi har nu inte fungerar.