Jag vill gärna väva samman Osynliga Kommitténs uppmaning att experimentera med nya troheter (cirkel 2) med deras varning mot “miljöer”. Att likställa experimenterandet med att kalla sig poly eller relationsanarkist är samma sak som att likställa kampen mot kapitalismen med att kalla sig kommunist.

Miljöer, kretsar, cirklar: platserna dit politiska idéer går för att dö. Eller kanske snarare gå direkt till fossil, till ett förstenat spår av någonting som var. Att förpassa experimenterandet till nya system av normer och regler (primary partners, “ligg med vem du vill men jag vill att du berättar allt/jag vill inte veta någonting om det/du får inte ligga med någon du känner bra” etcetera) är att förstena handlingen och löser i grunden ingenting.

Det är ett tecken på att någonting är allvarligt snett när det mest radikala sättet att förändra sina relationer är att faktiskt prata med sina närstående.