Posthumanismen, eller hellre det posthumana tillståndet, är att släppa idén om människan som den minsta enheten med vilken vi kan beskriva samhället. Att i stället frigöra handlingarna, och tillåta icke-mänskliga aktörers “handlingar” att räknas, ger oss ett helt annat perspektiv på vad ett samhälle — och en människa, och för den delen en hamnstad — är, hur det blir till och hur det fungerar.

Det är post-humant, eller kanske hyperhumant. Det är i varje fall bortom (efter eller över eller under) paradigmet om människan som en grund. Människan som en atom; monaden. I stället nomaden, cyborgen, monstret, assemblaget. Det enade heterogena.

Någonstans där tror jag att jag ska börja.