Okej, “snart” är ett väldigt relativt begrepp ibland.

I alla fall. Det här med att göra samhälle. Det är ett ganska centralt begrepp för mig och jag använder det hela tiden. Faktum är att jag rätt ofta tänker på allt från kassaköer till hela kultursfärer (som den västerländska) som någonting som görs.

Att jag hellre talar om varande än görande beror på att jag har ett pespektiv på allt som handlar om människors samvaro som poängterar föränderlighet och performativitet. Det vill säga, att saker som är mellanmänskliga — som ett samhälle eller en kassakö — bäst beskrivs som saker vi gör.

Det här knyter samman med retoriken på ett mycket fundamentalt plan. Inte bara genom teorier som J.L. Austins talaktsteori, att våra ord faktiskt skapar saker i världen (t.ex. löften, namngivningar), eller de än mer moderna idéerna om performativitet, utan framför allt genom den klassiska retoriken. I Aten och Rom var retoriken inte enbart en fråga om debatter och tal — den var också en statsmannakonst, ett sätt att praktisera handlingsklokhet (det Aristoteles kallade fronesis) och att balansera etik mot behov.

Retoriken är alltså ett sätt att betrakta hur vi gör samhälle och en uppsättning tekniker för att finna bra sätt att göra det på. Trots sina rötter i vad som ärligt talat var rätt odemokratiska samhällen utgör retorik en användbar verktygslåda för att göra en bra demokrati — och för att förvalta den demokrati vi har. Framöver tänker jag kretsa kring det här och bygga ut mina tankar bit för bit. Nästa inlägg kommer fördjupa tanken på att vi gör vårt samhälle och vad det innebär för hur vi kan förändra det…